men du vet ju att löften är till för att brytas

det känns lite som om jag håller på att bli sjuk i huvudet. som om jag sakta förlorar min retorik och grammatik och tappar mitt språk som en plånbok ur bakfickan på ett par trasiga Levi's. min dumhet gnager på min hjärna, tvingar ut mitt intellekt och fräter bort all information som syra. snart är det bara en tom skalle kvar, och ropar du på mig så studsar mitt namn fram och tillbaka mot dess kala väggar. jag har träffat andra som har blivit så här, men jag trodde aldrig att det skulle bli jag. jag lovade mig själv att det aldrig skulle bli jag.