jag öppnas i slutet

ibland känner jag mig så nervös i onödan. jag vet att jag är nervös, och jag vet att jag är det i onödan. på ett sätt gör nog vetskapen om att det är i onödan bara det hela ännu värre och mer intensivt. ett hål som gror, växer och förvandlar mig till ingenting.