träffade Mårten igår. jag stod och tittade på Gnucci Banana när jag fick syn på honom. fan vad fint det var. han är en så genuin och fin person, och det gjorde mig så jävla glad att få prata med honom en stund. det gav mig energi att kanske ta mig ur det här mörka svarta hålet som jag har irrat ner mig i.

embrace the chaos

jag har haft ångest i hela mitt liv. och det är inte över än. det är inte slut, det är inte nog. jag måste lära mig leva med det här. hur lär man sig leva med något som regelbundet talar om för en att här tar allt slut, nu är livet över, det finns inget du kan göra för att må bra, allt som finns är evig smärta. shit, jag är inte naiv! jag förstår att jag kommer kunna må bra. jag mår bra ibland. jag försöker aldrig, och har aldrig försökt, dölja vad jag känner. mår jag dåligt ser man det på mig. men även om jag är glad korta stunder, så känner jag alltid hur någonting gnager. och jag måste lära mig leva med det. det skrämmer mig lite.

när man är ledsen finns det oftast en anledning till varför man är det. hur liten den än är, så är den åtminstone oftast befintlig(that's what she said!). när jag är ledsen finns det oftast ingen anledning till det. det bara är så. tomheten överväldigar mig och sen måste jag ligga och gråta en stund över ABSOLUT INGENTING för att må bra igen. det känns ju skevt. konstigt. fel. men jag måste göra det. knäppt va?

det är inte kul att lära sig leva när det händer så mycket på insidan. det är coolt samtidigt om det gör ont överallt hela tiden. det känns som om jag kommer explodera, alternativt implodera av allt tryck utifrån. vi får se. jag tror att jag kommer klara mig ganska bra. om inget annat är jag rolig och snygg. det kommer man långt på, har jag hört.

I'm not calling you a liar, just don't lie to me

jag är så trött på att vara en vän, en syster, en älskarinna och en hemlighet. jag vill lägga alla kort på bordet, jag vill inte såra andra och jag vill framför allt inte fucka upp igen. det värsta är att det är jag, som bara spelar en biroll i hela spektaklet, som inser hur skev situationen är.
och det gör mig en smula rädd.

kompitabel

med en känslomässigt förvirrad själ, ett segt men knökfullt och fantastiskt liv, i en röra där gamla räkningar, tomflaskor och ringar ligger jämte tokigt olika böcker som Egalias döttrar och Walking dead, kommer jag nog alltid att ställa mig själv frågan; vem fan är jag?

att springa naken genom skogen

det är så slutgiltigt. nu är det slut på riktigt. för sent, slut, aldrig mer. en skräckblandad, bitterljuv lättnad sprider sig genom blodet och når ut i hela kroppen. jag trodde väl någonstans att det skulle lösa sig så att vi kunde leva lyckliga i alla våra dagar. det var bara önsketänkande. det kommer aldrig bli så. och det är helt OK. jag klarar mig bra ändå, antagligen bättre. ändå känns det en smula.. snopet.

turn down these voices inside my head

jag försöker mest förstå och tolka det som försiggår i mitt huvud, och utanför det. det är fruktansvärt svårt. det är mycket svårare än vad man tror att det är, även när man gör det. jag tror att man måste hitta lösningarna som löser upp de flesta knutar och får livet att verka så fasansfullt mycket enklare. fast det kanske bara är en synvilla? en illusion? ren inbillning?

egentligen kanske det är precis lika lätt eller svårt hela tiden, och kanske man bara behöver byta ut sitt tankesätt och sluta vela och fundera och grubbla och tänka och filosofera så mycket. man kanske bara ska.. leva? det är lätt att leva om man bara vill överleva. man bara är. men att bara vara och att verkligen leva är två skilda saker. och det är mycket, mycket svårare att verkligen leva.

men nu är vi off-topic. egentligen, if I may be so bold, tror jag på empirisk erfarenhet. att uppleva saker och lära sig livsläxor är viktigare än något annat. visst, andra homo sapiens kan ju berätta för dig om sitt liv och sina misstag och sina upplevelser, men om du verkligen ska veta hur det är, finns det bara ett sätt att ta reda på det. gör det själv.

dra åt helvete, jag kommer explodera.

jag känner mig instängd. jag vet att jag kommer ut igen, men det är så jävla svårt att öppna dörren.. då ser alla mig, allt jag har gjort fel och jag får ingen chans att dölja något mer. jag står där, spritt språngande mentalt naken och ni kan skratta, skratta, skratta tills det krampar i era oskuldsfulla magar. ni kan peka och hånle, säga "där är bruden som fuckade upp det för sig, om ni inte aktar er blir ni som hon" och sedan hålla för ögonen på era små och gå därifrån med stora flin som blottar era gamla, gula, fula tänder.

jag är minst lika bra som er. MINST. antagligen bättre. så håll käft och sen ba fortsätt med det.